precis när jag lägger mig på sängen och väntar på att sömnen jag gått och väntat på hela dagen ska ära mig med sin tillvaro så bara brister allt. och jag vet. mina vanskapta vingar kommer aldrig mer provflygas, de kan inte helt enkelt och jag vet det nu. de fula såren kanske kommer att läka så småningom och det ondaste kanske kommer försvinna. men att kasta sig ner för träd och raviner för att se om det funkar? inte en chans. andra som är starkare och bättre kanske orkar. men inte jag. inte en liten sparvel med fladderhjärta.
nu vill jag bara sova tills på söndag då jag åker hem. då kan man vara vaken om nätterna och veta att det lever människor omkring en. samtidigt vill jag inte alls dit av just den anledningen.
om jag bara kunde skulle jag sova mig förbi resten av mitt liv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment