zapow!

så måste det ha låtit egentligen. för två veckor sen. zapow! ett slag och I was dumped and lost a friend in one strike. Det sista är egentligen det som är jobbigast. faktiskt. ibland när jag tänker på att aldrig mer prata med han så får jag en sån där äcklig känsla som sprider sig från mitten ut mot armarna likt ett träd som aldrig tar slut. powpowpow! sen blir jag trött och vill bara sova. Två veckor och vi kunde lika gärna varit döda för varandra. Ärligt, vi har inte ens sagt hej. Eller vad som helst. Längsta ever. Och längre kommer det nog bli. Hundra år minst och då är vi döda på riktigt.

Förr kunde jag inte förstå hur folk som var super bra vänner till att börja med eller bara under tiden de var tillsammans bara kunde helt plötsligt vara inte vänner när det tog slut. Nu förstår jag. Även om det gör ont så tar det så oändligt mycket kraft... och sen kan det visa sig att det ändå inte var värt för att det är så lätt att bara förstöra bara för att. Dessutom har jag inte så mycket ork till nåt just nu. har åtminstone orkat bygga upp nån form av utåtfasad sjukt jobbigt att hålla upp, är konstant rädd att den ska falla samman och krossa mig. men folk frågar så mycket annars. och tycker man ska vara glad. och bla bla bla. orka? fasad är bra. sånt gillar folk.

trist att jag inte är trött för sova hade varit bra. sova sen jobba sen sova och sova sova sova. sen helg och supa. om det blir fest. eller vet inte. äh.