kärlek, kär lek, vems lek?

Suttit och arbetet med örat spetsat mot radion. Det diskuteras kärnfamiljer. Alla har åsikter och alla tycker saker. Själv försöker jag få ut något vettigt av någon av sidorna. För det uppstår två tydliga sidor å ena sidan ska vi inte ha sex innan äktenskap och ska hålla ihop tills bråken förgör oss alla. Å andra sidan är tvåsamhet, framförallt mellan man och kvinna, kuvande ofritt och fult. Ärligt talat jag förstår verkligen inte.

För kan det inte vara så att jag lever på ett sätt och att min granne på ett annat och min bästa kompis på ett tredje? Vad är det som säger att ett eller annat sätt är fel? Hejja mamma pappa barn säger jag. Hejja pappa pappa barn. Hejja mig och katten. Hejja dig och din ensamhet. Sen kanske du och ensamheten måste jobba lite med er själva för att det ska fungera i längden. Men så länge ni känner att det är värt. Att det finns ett långsiktigt värde i det ni gör. Who am I to critizice?

I ärlighetens namn blir jag bara trött på debatten. Det är lite "du hör ju inte" "men du lyssnar ju inte" varning. Själv undrar jag mest varför vi är så snabba att döma varandra. Och i färlägningen våra drömmar och mål. Varför känner andra människor nån form av behov av att säga att min dröm om ett hus på landet med en piprökande liten farbror på altanen är fel? Eller att dra till en storstad och göra häftiga saker på egen hand är tecken på dålig moral.

Vad hände med kärleken liksom?