Istället för att sova inatt fastnade jag i någon form av bloggsurfande, fråga mig inte varför men jag tror att jag väljer att skylla på min syster som skriver bloggrecensioner stup i kvarten... Det fascinerande är att så många av dem tar sig själva på så otroligt stort allvar. Det är nästan så att man vill fnissa lite för att det känns så dråpligt när människor saknar så mycket självdistans.

När jag var ung (läs: liten) fanns inte bloggar. När jag var ännu mindre fanns inte ens internet. Det är sant. Mina första chattar ägde rum på mIRC. Det är sant. Internet var något som kostade pengar per minut inte månad och dessutom blockade det telefonlinjen. Idag finns det kids som uppenbarligen tjänar multum på att blogga. Personligen tänker då jag att det måste vara synnerligen intressanta små korn värda att kika på, inspireras av och så vidare. Men faktum är att de flesta är synnerligen oroliga. Dagens outfit och veckans diet typ. Och försvar försvar försvar. Det är visst dessutom väldigt krävande och viktigt. Jag vet inte jag. Vad är dealen liksom?

En blogg som jag tycker skillde sig från övriga bloggar jag skummade igenom under nattens timmar var Egoina. Istället för endless jag är en storbloggare och jag äter inte så var det roliga vardagsbetraktelser och dråpligheter. En ung tjej som vågar att skratta åt sig själv, det känns i mina ögon lite befriande. I alla fall i kontrast till övriga.

Nu ska jag ägna mig lite åt mitt eget liv. Sakna min wingman. Fixa viktiga papper. Sakna min wingman. Städa lite. Sakna lite till. Parkhänga med vännerna. Ungefär så.

Cheerio!