Just nu är allt väldigt väldigt förvirrat uppe i huvudet. Gång på gång på gång gör jag upp framtidssenarion i huvudet där allt får ett lyckligt slut... samtidigt som jag vet att det lyckliga slutet precis berövats mig. Vill så gärna gå tillbaka och se, finns det något, om än det minsta jag kunde ändrat på för att det inte skulle slutat som det gjorde? Allt känns bara tomt och konstigt och de senaste månaderna fula och äckliga. Och den personen som jag helst av allt skulle pratat med vanligtvis finns inte längre till hands. Allt är bara borta och går inte få tillbaka alls.
Kan du inte snälla bara säga elaka saker, men snälla mena dem inte på riktigt. Bara så att jag kan få hata dig en smula så att allt det onda försvinner. Just nu försöker jag hata dig och det går så himla dåligt för varje gång jag gör det kommer bilder av fina stunder upp. Vill bara riva sönder, men här finns inget att riva i.
Och visst är de en smula ironiskt att när man precis kännt luften under vingarna och börjat lita på den så försvinner den helt och vingflaxandet bara faller pladask på marken och skrapar upp själen. Och där finns fan inga plåster att sätta.
/Anna
No comments:
Post a Comment