Om du frågat mig för ett år sedan hade jag defenitivt svarat att dekadensen var svaret på allt. Det var målet och det var vägen. Varför kan jag inte gå tillbaka till det? Fortsätta leva som att det inte finns någon morgondag och att allt som inte går fånga nu lika gärna kunde vara. Förbruka, missbruka och obruka mig själv.
Men någonstans har själen lugnat ner sig på vägen. Den hetsiga glöden har dämpat sig till en falnande liten brasa. Fri att röra sig var den vill men utan syre och utan bränsle. Gamla minnen har under vägen stoppats undan och förträngts. För det är inte jag längre och det kommer nog aldrig kunna bli det någonsin igen.
Nu söks det trgghet och säkerhet. Framtid och dåtid. Nåt bara nåt, men nåt annat än det som varit. Och var? Leta eller bara finna och hur ska man veta vad som är bra på riktigt egentligen. Kanske är det dags att låta dekadensen bli svaret igen, eller orka det?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment