Tiden flyter på och jag kan inte sluta fundera över en enda liten sak. Den där förbannade lyckan som det hörs om överallt. Hur ser den ut egentligen? Det slår mig ibland att den kanske finns där någonstans mitt framför ögonen samtidigt som jag letar efter dig. Eller var det mig själv jag letade efter? Ska man leta efter den eller hittar den mig? Jag vet inte alls och det bara tär mig. Kanske kan det även vara så att bristen på långvarig lycka är vår generations straff. Vad det är straff för kan jag inte svara på. Men klart är i alla fall att vi inte riktigt vågar vara lyckliga fullt ut. Rädslan att bli sårade eller misstolkas är helt klart större än behovet.
Vad gör oss alla så rädda? Vad gör mig så rädd? Frågan är väl kanske egentligen om jag verkligen vill veta svaret på den frågan.
Nej ikväll får det allt på konstgjord lycka på burk. Den är i alla fall kortvarig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment