kom så får du hårt godis

Att politiken är något som följt mig under en ganska lång period av mitt liv är väl kanske inte något att sticka under stol med. Men jag tror nog banne mig att FRA-lagen (som inte ens är ett förslag längre utan något som faktiskt kommer att bli verklighet) är det som väckt det största upproret bland människor. Om det skulle vara så att alliansen i någon form av utbildningssyfte lagt förslaget för att få människor att reagera och tänka själva så lyckades de verkligen. Personer i min egen omgivning som annars är helt ointresserade av politik satt och följde riksdagsdebatt på webben och visade på alla möjliga sätt sitt avståndstagande.

Vanligtvis är vi människor ganska segstartade och det är inte sällan när man är ute i kampanjer, stora som små, som man stöter på personer som verkligen inte orkar ta ställning. När det är något som upprör är det ofta en begränsad grupp som tar ställning och generellt är det den grupp som påverkas av beslutet. Sjuksköterskor strejkar och människor tänker att ja de behöver väl bättre betalt men ingen annan som orkar göra något konkret. Det folkomröstas och om man orkar kanske man tar sig upp ur soffan för att lägga sin blankröst. Politik har för många blivit något som inte längre berör. Det är något som mossiga politiker sysslar med och ja ja jag kanske röstar på någon för att få tyst på de förbannade flygbladsutdelarna på stan. Visst jag kanske överdriver lite här men you get the point.

Den här gången hände det något. Det kommer ett förslag där det blir möjligt för staten att övervaka min och alla andras kommunikation med omvärlden. Det är någon som kan läsa mina kärleksbrev till Paktistan eller mina mejlväxlingar till min polare i USA*. Inte för att jag har något som kan tyckas vara intressant för staten utan för att det kanske eventuellt finns någon som har något som staten kan tycka vara av intresse. Lite som den kollektiva bestraffning som är förbjuden i skolan. En har kletat tuggumi under bänken och ingen vet vem så alla får stanna kvar som straff.

Utanför riksdagen har frågan varit något som upprört människor oberoende av partifärg, alliansens egna ungdomsförbund har själva tagit avstånd till lagförslaget (det ska f.ö. bli väldigt intressant att se hur de hanterar frågan i nästkommande valrörelse). Men inne i riksdaghuset råder en annan värld. Där är alliansens enighet prioriterats över faktiskt tyckande, ett fåtal av riksdagsledamöterna valde att gå emot den egna partilinjen. En blankröst och faktiskt nej. Och i motsats till centerpartisterna Federley och Johansson som under de senaste dagarna våndat sig i media och sedan förlikat sig med de tillägg till lagförslaget och därav röstat ja så har Camilla Lindberg (fp) varit tyst utåt med sitt ställningstagande. Idag gick det i alla fall att läsa "...i den här frågan är jag nog litet mer vänsterpartist." (DN 19/6-08) Kanske finns det ändå hopp? Faktum är att just det som hände i den här frågan är vad jag fruktat mest med den sittande regeringen. Inte förslaget i sig utan att enigheten i alliansen blir viktigare än politiken. Personligen kan jag inte förstå varken en folkpartist eller centerpartist som röstat för en sån här sak. Inte om jag går tillbaka till vad dessa två partier har stått för.

Kanske dags att börja med vanliga analoga brev igen och hoppas på att staten inte kommer att få läsa även dessa i framtiden...

//Anna


* För närvarande skrivs inga kärleksbrev till Pakistan men i framtiden kommer staten att om de så önskar kunna ta reda på detta.